Den förgafflade tragedin

Jag vaknade upp och överfölls omedelbart av en hjärtskärande jämmer

    så stark att den fick blod att sippra ur mina öron och näsborrar

    och min syn att förvridas av tårar vilka genast frös på min kind.

Luften var som is och jag såg mången stympad gestalt fastfrusen 

    i evig vånda, fryst i tiden att för alltid minnas och plågas på grund av

    de synder de genom sina föraktliga bordsskick ådragit sig, för vilka de nu,
i evig tid har satts att avtjäna i självaste vinterns frostade kammare,

    genom att endast tillhandahålla frysta födoämnen, fastklistrade på gafflar 

    med de vassaste av spetsar, endast avsedda för evig halspenetrering.

Jag såg de arma stackarna hasa sig fram genom ett hav av knivskarpa,
    oförstörbara gaffelspetsar från vilka mer än en olycklig själ blivit spetsad
    och nu långsamt blödde torr, utan tillgång till dödens befrielse.
Min närvaro blev så, plötsligt noterad och jag drogs nu upp
     från mitt underlag av ett par armar, tunna som vasstrån
     och gråblå, likt laxen i den frysta ån när kylan ligger tät.
Ansiktet var förvridet av smärta och det tog mig därför mycken tid
     att inse att det var ansiktet hos min gamle dagisfröken,
     hon som ständigt låtit de små liven plöja borden med lortiga tassar.
"Ni?" utbrast jag just som ett ny isande köldvåg genomsyrade luften,
     "Hur hamnade ni här i denna ondskans hemvist, bland alla
     golvslickare, mögelätare och kycklingbensgnagare?"
"Jag gjorde mången oförlåtlig synd i mina dagar, som att förleda
     oskyldiga små stackare mot glufsandets stigar, men vad
     som slutligen härledde min dom, var vad jag gjorde mot er."
"Mot mig?", ekade jag desperat, och undrade om jag trots allt var död
     och nu, liksom min djävulske fröken, förpassad till denna ondskans,
     hungerns palats att i evig tid äta isande föda med sårig strupe.
"Ja.", svarade hon långsamt, "Som jag gjorde mot eder när jag,
     i er himmelska sömn, på grund av min avundsjuka gentemot
     ert obefläckade bordsskick, med fingrarna lade bröd i er muns.."
Mer hörde jag inte, för min förstenade själ höljde då,
    helt utom sig av förtvivlan och ofredande, hela min varelse
    i dunkel, och jag föll så, mot marken, för att aldrig mer vakna. 

Bögar - de tysta judarna under ett ständigt pågående Andra Världskrig.

" Men ej dig sminka eller måla, ty sådant är blott kvinnors sak och mäns som dåligt rykte njuta som kärlek funnit mot naturen på avskyvärt och dåligt vis." Romanen om rosen, ca 1 250 e.kr

Redan på medeltiden sågs alltså bögar som något onaturligt och avskyvärt, och även om situationen för homosexuella män har förbättrats något genom åren är den långt ifrån idealisk. För så lite som trettio år sedan sågs AIDS som de homosexuellas rättmätiga straff och om en bög låg på sjukhus var det full skyddsmundering på för läkarna medan känslorna fick lämnas vid dörren då dessa patienter inte längre ansågs vara människor. Torka aldrig tårar utan handskar är titeln på en roman av Jonas Gardell där bögarnas situation från 50- till 80-talet tas upp, både fiktivt och dokumentärt.

Idag tror de flesta av oss inte längre att AIDS är guds vedergällning, men bögarna är fortfarande åsidosatta och har ingen etablerad plats i samhället. Chefer kan vägra att anställa en homosexuell man på grund av hans läggning och från flera håll har jag under min uppväxt av jämnåriga män hört att "Jag kan ju inte vara vän med en bög heller, han kan ju bli kär i mig!" som om detta var något som inte skulle kunna hända om en man är vän med en kvinna? Bögar måste ofta därför, och för att inte riskera mobbning, dölja sin sexuella läggning under hela sin uppväxt som om den vore något skamligt och otillåtet. Oönskvärt.

Jag vet inte när "bögförföljelsen" påbörjades, men jag vet när jag tycker den bör avslutas och det är NU! Alla förtjänar att leva lyckliga i alla sina dagar och jag tycker inte att ett ideal som lever kvar från medeltiden, eller kanske ännu längre tillbaka i tiden, ska få förvägra någon dess lyckliga slut.



PS. Katarina. Då jag varit sjuk hade jag endast filmen "Riddare och fagra damer" att utgå från så förlåt mig torftigheten och hur singelspårigt inlägget verkar utifrån uppgiftskraven.

PPS. Förlåt titeln - kunde inte stoppa mig själv. Tro inte att jag är en andra världskrigs fantast för det är jag inte... Det bara verkar så! :P  DS.

Why God Why?

Glöm bort 55! Det är 243 nu Katarina, och du är bara en av dom...

Djurparker: 2000-talets svar på koncentrationsläger

Vi påstår att vi kommit långt i utvecklingen och vi dömer ständigt Hitler och den tyska befolkningen för deras behandling av judarna på fyrtio-talet. Så nu undrar jag bara,

" Varför dömer vi inte oss själva?! "

Visst, vi stoppar inte in lika många oskyldiga människor i gaskammare idag, men istället stoppar vi in människoskygga djur i pyttesmå hägn och står sedan och stirrar på dom hela dagarna.Och även om vi inte gasar ihjäl våra djur är det ju inte ovanligt att man hör att: Idag har ännu ett djurparksdjur dött av depression, av att ha stressats till döds eller av att ha tagit självmord..

"Är det såhär vi vill ha det?"

Är det så viktigt för oss människor att få blåstirra på några pinade djur att vi måste sätta dom i bur? Och om en viss djurart håller på att dö ut är det troligen för att den inte passar in här längre, och vilka är då vi att leka gud och genom inburning och tvångsparning tvinga kvar djuret i en värld i vilken den inte hör hemma?

Det vore en sak om vi när vi märker att ett djur håller på att bli utrotningshotat, ändrar våra vanor i området där djuret lever så att den fortsätter passa in. Att fortsätta precis som vi hittills gjort däremot och istället tvinga in vilda djur i små burar för att rädda dom, det är inte rätt.

Jag vet att hela mänskligheten är inne i något slags maktkomplex för tillfället där vi måste kontrollera precis allt i vår omgivning. Jag har hört om kamerorna många Engelska föräldrar nu sätter upp i sina barns rum för att kontrollera dom, och det sätts idag spårare både på våra vilda djur och på våra barn.

"Men det här måste sluta!"

Vi kan inte hålla på såhär längre. Ju mer saker vi människor försöker kontrollera, desto mer själviska blir vi. Och om vi fortsätter i den här takten, lär det inte finnas något vilt eller spontant kvar i den här världen om 50 år utan endast sönderstressade, robotliknande, miserabla människor som inte ens har tid i sitt schema för att gå och se på de inburade, nu bortglömda djurliken i burarna på det som en gång föreställt en Djurpark.

Oförstånd. Oskuldsfullhet. Oskyldigt?

Oförstånd. Att inte veta bättre. Att inte förstå. Att på grund av bristfällig kännedom om ett ämne inte kunna förutse vad du kan orsaka genom ett visst handlande. Idag tänkte jag reflektera lite över oförstånd och vilka följder detta kan få.

I skolan har vi precis läst ut en bok vid namn "Att tro på Mr. Pip" skriven av Lloyd Jones. I denna roman finns många teman och ett av dessa är oförståndet, eller oskuldsfullheten om man så vill. Boken handlar om folket i en by på en ö i västra Stilla havet. Denna by är mycket liten och väldigt avskärmad då den har hamnat mitt i skottlinjen i ett ruskigt inbördeskrig och därför är satt i karantän. Detta, och även byns relativa självförsörjande under åren har gjort att invånarna har enorm kunskap inom sina områden men är helt som små barn nivåmässigt när det kommer till andra.

Under bokens gång får vi följa byns befolkning och hur deras kunskaper breddas då byns lilla skola får en ny lärare. Han heter Mr Watts och är den enda vite mannen på ön och i bokens begynnelse är han därför sedd som en mystisk varelse. Någon som man inte förstår sig på. Någon som är annorlunda och som inte ens vet de simplaste saker om överlevnad. Han är utskrattad och av vissa ganska ogillad då han lever med en av deras egna de haft stora förhoppningar på som krossats och då man är rädd för honom. Rädd då man inte vet någonting om honom.

Synen på Mr Watts förändras dock så sakteliga från och med att han axlar lärarrollen i den lilla skolan. Inte för att han blivit lärare, men för sättet han väljer att vara det på. Mr Watts ber alla i byn att komma och berätta om ett ämne de besitter stor kunskap inom. Han börjar också att läsa högt för barnen ur en roman från en helt annan tid, någon helt annan stans. På så sätt vidgar han dessa barns vyer och visar samtidigt för föräldrarna att han är villig att lära sig om deras värld, och att all kunskap är viktig. Genom utbytet får de också lärdom om varandra och det öppnas en acceptans och en förståelse. Detta sker särskilt i slutet av boken då Mr Watts går med på att berätta om sitt liv för rebellerna och alla andra som vill lyssna, och då använder sig av all den kunskap folk har förtäljt honom för att skapa en livsberättelse. Barnen har redan innan denna livsberättelse fått en helt ny värld och en bredd ingen annan i byn tidigare besuttit. Genom berättelsen lär de sig andra sätt att tänka och resonera och de märker att det inte är så stor skillnad mellan människor trots allt, även om de har en annan hudfärg eller kommer någon annan stans ifrån. I takt med att de kommer närmre huvudpersonen i berättelsen kommer de också närmre och närmre Mr Watts, och de börjar förstå mer och mer om honom och hans liv. För dessa får hans livsberättelse inte så stor betydelse, för de har redan hunnit lära känna honom via Mr Pip.

I romanen visas verkligen berättandets betydelse för bringandet av kunskap. Det är i berättandet Mr Watts får en chans att äntligen möta de människor i byn som så länge skrattat bakom hans rygg och få dom att förstå. Förstå att han värdesätter dom och vill ta del av deras lärdom, och också vem han är och hur han fungerar. Okunskap bildar fördomar och fördomar hat. Kunskap däremot, och speciellt delad kunskap, bildar gemenskap och närhet. Utvecklingen från okunskap till lärdom är mycket tydlig i denna bok på flera plan, och du kan också tydligt se, hur den förhåller sig till vetskapen och berättandet. Jag skulle kunna berätta om detta tema och vikten av berättande hela natten då det finns många fler aspekter, och även fler exempel på tillfällen då temat visas (När Daniel dör - okunskap pga att ingen har möjlighet att berätta, förvägrar lärdom då gemensam okunskap bidrar till närhet då alla vet lika mycket; Styrka. Också Matilda och hennes mammas relation kan tydligt kopplas hit samt mammans och Mr Watts.) men det ska jag inte göra så om ni vill veta mer får ni helt enkelt läsa boken. ;-)

Godnatt sålänge ALLA ni!


PS. Jag har nu 55 sidvisningar så Katarina jag hoppas för din skull ( och min ) att du stalkar min blogg för annars, bered dig på att döden dö....... :-P
DS.

Men å andra sidan..

Något som inte alls är lika vanligt som att starta en blogg i detta bloggarnas decennium är att som första riktiga inlägg i sin blogg berätta om en bok. Just detta är därför vad jag nu tänker göra.

Under sommaren har jag kommit att läsa en del böcker, men det fanns en bok som jag särskilt fastnade för. Den heter Eld och är andra delen i en trilogi skriven av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Jag tror att skälet till att jag fastnade mest för denna bok är att den ständigt överaskar, samt gör mig otroligt irriterad. När jag läste den första delen (Cirkeln) trodde jag att det senare av dessa berodde på okunskap. Jag var därför inte alls så fäst vid den boken. Men numera, efter att ha läst uppföljaren, börjar jag tro att författarna vill att jag ska bli irriterad, att det är en teknik de brukar i syfte att ta sig in i min hjärna. Varför skulle de annars beskriva karaktärerna så ytligt och därför orealistiskt som om de alla vore enfaldiga? Som om de bara var brottstycken av äkta personer och inte en helhet? Men ändå brottstycken som överaskar med att då och då tänka ytterst djupt?

De säger att saker blir klarare när man formulerar dem i ord och så kändes det även i detta fall. Jag har nu tydliga bevis för att min hjärna inte fungerar riktigt som den ska..

(Fortfarande ej klart. Don't judge it! ...And please don't read........!)

Så har ännu en vanlig blogg tillkommit. Jippie!