Den förgafflade tragedin

Jag vaknade upp och överfölls omedelbart av en hjärtskärande jämmer

    så stark att den fick blod att sippra ur mina öron och näsborrar

    och min syn att förvridas av tårar vilka genast frös på min kind.

Luften var som is och jag såg mången stympad gestalt fastfrusen 

    i evig vånda, fryst i tiden att för alltid minnas och plågas på grund av

    de synder de genom sina föraktliga bordsskick ådragit sig, för vilka de nu,
i evig tid har satts att avtjäna i självaste vinterns frostade kammare,

    genom att endast tillhandahålla frysta födoämnen, fastklistrade på gafflar 

    med de vassaste av spetsar, endast avsedda för evig halspenetrering.

Jag såg de arma stackarna hasa sig fram genom ett hav av knivskarpa,
    oförstörbara gaffelspetsar från vilka mer än en olycklig själ blivit spetsad
    och nu långsamt blödde torr, utan tillgång till dödens befrielse.
Min närvaro blev så, plötsligt noterad och jag drogs nu upp
     från mitt underlag av ett par armar, tunna som vasstrån
     och gråblå, likt laxen i den frysta ån när kylan ligger tät.
Ansiktet var förvridet av smärta och det tog mig därför mycken tid
     att inse att det var ansiktet hos min gamle dagisfröken,
     hon som ständigt låtit de små liven plöja borden med lortiga tassar.
"Ni?" utbrast jag just som ett ny isande köldvåg genomsyrade luften,
     "Hur hamnade ni här i denna ondskans hemvist, bland alla
     golvslickare, mögelätare och kycklingbensgnagare?"
"Jag gjorde mången oförlåtlig synd i mina dagar, som att förleda
     oskyldiga små stackare mot glufsandets stigar, men vad
     som slutligen härledde min dom, var vad jag gjorde mot er."
"Mot mig?", ekade jag desperat, och undrade om jag trots allt var död
     och nu, liksom min djävulske fröken, förpassad till denna ondskans,
     hungerns palats att i evig tid äta isande föda med sårig strupe.
"Ja.", svarade hon långsamt, "Som jag gjorde mot eder när jag,
     i er himmelska sömn, på grund av min avundsjuka gentemot
     ert obefläckade bordsskick, med fingrarna lade bröd i er muns.."
Mer hörde jag inte, för min förstenade själ höljde då,
    helt utom sig av förtvivlan och ofredande, hela min varelse
    i dunkel, och jag föll så, mot marken, för att aldrig mer vakna.