söndag 21 oktober 2012

Den förgafflade tragedin

Jag vaknade upp och överfölls omedelbart av en hjärtskärande jämmer
    så stark att den fick blod att sippra ur mina öron och näsborrar
    och min syn att förvridas av tårar vilka genast frös på min kind.
Luften var som is och jag såg mången stympad gestalt fastfrusen 
    i evig vånda, fryst i tiden att för alltid minnas och plågas på grund av
    de synder de genom sina föraktliga bordsskick ådragit sig, för vilka de nu,
i evig tid har satts att avtjäna i självaste vinterns frostade kammare,
    genom att endast tillhandahålla frysta födoämnen, fastklistrade på gafflar 
    med de vassaste av spetsar, endast avsedda för evig halspenetrering.
Jag såg de arma stackarna hasa sig fram genom ett hav av knivskarpa,
    oförstörbara gaffelspetsar från vilka mer än en olycklig själ blivit spetsad
    och nu långsamt blödde torr, utan tillgång till dödens befrielse.
Min närvaro blev så, plötsligt noterad och jag drogs nu upp
     från mitt underlag av ett par armar, tunna som vasstrån
     och gråblå, likt laxen i den frysta ån när kylan ligger tät.
Ansiktet var förvridet av smärta och det tog mig därför mycken tid
     att inse att det var ansiktet hos min gamle dagisfröken,
     hon som ständigt låtit de små liven plöja borden med lortiga tassar.
"Ni?" utbrast jag just som ett ny isande köldvåg genomsyrade luften,
     "Hur hamnade ni här i denna ondskans hemvist, bland alla
     golvslickare, mögelätare och kycklingbensgnagare?"
"Jag gjorde mången oförlåtlig synd i mina dagar, som att förleda
     oskyldiga små stackare mot glufsandets stigar, men vad
     som slutligen härledde min dom, var vad jag gjorde mot er."
"Mot mig?", ekade jag desperat, och undrade om jag trots allt var död
     och nu, liksom min djävulske fröken, förpassad till denna ondskans,
     hungerns palats att i evig tid äta isande föda med sårig strupe.
"Ja.", svarade hon långsamt, "Som jag gjorde mot eder när jag,
     i er himmelska sömn, på grund av min avundsjuka gentemot
     ert obefläckade bordsskick, med fingrarna lade bröd i er muns.."
Mer hörde jag inte, för min förstenade själ höljde då,
    helt utom sig av förtvivlan och ofredande, hela min varelse
    i dunkel, och jag föll så, mot marken, för att aldrig mer vakna. 

söndag 14 oktober 2012

Bögar - de tysta judarna under ett ständigt pågående Andra Världskrig.

" Men ej dig sminka eller måla, ty sådant är blott kvinnors sak och mäns som dåligt rykte njuta som kärlek funnit mot naturen på avskyvärt och dåligt vis." Romanen om rosen, ca 1 250 e.kr

Redan på medeltiden sågs alltså bögar som något onaturligt och avskyvärt, och även om situationen för homosexuella män har förbättrats något genom åren är den långt ifrån idealisk. För så lite som trettio år sedan sågs AIDS som de homosexuellas rättmätiga straff och om en bög låg på sjukhus var det full skyddsmundering på för läkarna medan känslorna fick lämnas vid dörren då dessa patienter inte längre ansågs vara människor. Torka aldrig tårar utan handskar är titeln på en roman av Jonas Gardell där bögarnas situation från 50- till 80-talet tas upp, både fiktivt och dokumentärt.

Idag tror de flesta av oss inte längre att AIDS är guds vedergällning, men bögarna är fortfarande åsidosatta och har ingen etablerad plats i samhället. Chefer kan vägra att anställa en homosexuell man på grund av hans läggning och från flera håll har jag under min uppväxt av jämnåriga män hört att "Jag kan ju inte vara vän med en bög heller, han kan ju bli kär i mig!" som om detta var något som inte skulle kunna hända om en man är vän med en kvinna? Bögar måste ofta därför, och för att inte riskera mobbning, dölja sin sexuella läggning under hela sin uppväxt som om den vore något skamligt och otillåtet. Oönskvärt.

Jag vet inte när "bögförföljelsen" påbörjades, men jag vet när jag tycker den bör avslutas och det är NU! Alla förtjänar att leva lyckliga i alla sina dagar och jag tycker inte att ett ideal som lever kvar från medeltiden, eller kanske ännu längre tillbaka i tiden, ska få förvägra någon dess lyckliga slut.



PS. Katarina. Då jag varit sjuk hade jag endast filmen "Riddare och fagra damer" att utgå från så förlåt mig torftigheten och hur singelspårigt inlägget verkar utifrån uppgiftskraven.

PPS. Förlåt titeln - kunde inte stoppa mig själv. Tro inte att jag är en andra världskrigs fantast för det är jag inte... Det bara verkar så! :P  DS.