tisdag 18 september 2012
fredag 14 september 2012
Djurparker: 2000-talets svar på koncentrationsläger
Vi påstår att vi kommit långt i utvecklingen och vi dömer ständigt Hitler och den tyska befolkningen för deras behandling av judarna på fyrtio-talet. Så nu undrar jag bara,
" Varför dömer vi inte oss själva?! "
Visst, vi stoppar inte in lika många oskyldiga människor i gaskammare idag, men istället stoppar vi in människoskygga djur i pyttesmå hägn och står sedan och stirrar på dom hela dagarna.Och även om vi inte gasar ihjäl våra djur är det ju inte ovanligt att man hör att: Idag har ännu ett djurparksdjur dött av depression, av att ha stressats till döds eller av att ha tagit självmord..
"Är det såhär vi vill ha det?"
Är det så viktigt för oss människor att få blåstirra på några pinade djur att vi måste sätta dom i bur? Och om en viss djurart håller på att dö ut är det troligen för att den inte passar in här längre, och vilka är då vi att leka gud och genom inburning och tvångsparning tvinga kvar djuret i en värld i vilken den inte hör hemma?
Det vore en sak om vi när vi märker att ett djur håller på att bli utrotningshotat, ändrar våra vanor i området där djuret lever så att den fortsätter passa in. Att fortsätta precis som vi hittills gjort däremot och istället tvinga in vilda djur i små burar för att rädda dom, det är inte rätt.
Jag vet att hela mänskligheten är inne i något slags maktkomplex för tillfället där vi måste kontrollera precis allt i vår omgivning. Jag har hört om kamerorna många Engelska föräldrar nu sätter upp i sina barns rum för att kontrollera dom, och det sätts idag spårare både på våra vilda djur och på våra barn.
"Men det här måste sluta!"
Vi kan inte hålla på såhär längre. Ju mer saker vi människor försöker kontrollera, desto mer själviska blir vi. Och om vi fortsätter i den här takten, lär det inte finnas något vilt eller spontant kvar i den här världen om 50 år utan endast sönderstressade, robotliknande, miserabla människor som inte ens har tid i sitt schema för att gå och se på de inburade, nu bortglömda djurliken i burarna på det som en gång föreställt en Djurpark.
" Varför dömer vi inte oss själva?! "
Visst, vi stoppar inte in lika många oskyldiga människor i gaskammare idag, men istället stoppar vi in människoskygga djur i pyttesmå hägn och står sedan och stirrar på dom hela dagarna.Och även om vi inte gasar ihjäl våra djur är det ju inte ovanligt att man hör att: Idag har ännu ett djurparksdjur dött av depression, av att ha stressats till döds eller av att ha tagit självmord..
"Är det såhär vi vill ha det?"
Är det så viktigt för oss människor att få blåstirra på några pinade djur att vi måste sätta dom i bur? Och om en viss djurart håller på att dö ut är det troligen för att den inte passar in här längre, och vilka är då vi att leka gud och genom inburning och tvångsparning tvinga kvar djuret i en värld i vilken den inte hör hemma?
Det vore en sak om vi när vi märker att ett djur håller på att bli utrotningshotat, ändrar våra vanor i området där djuret lever så att den fortsätter passa in. Att fortsätta precis som vi hittills gjort däremot och istället tvinga in vilda djur i små burar för att rädda dom, det är inte rätt.
Jag vet att hela mänskligheten är inne i något slags maktkomplex för tillfället där vi måste kontrollera precis allt i vår omgivning. Jag har hört om kamerorna många Engelska föräldrar nu sätter upp i sina barns rum för att kontrollera dom, och det sätts idag spårare både på våra vilda djur och på våra barn.
"Men det här måste sluta!"
Vi kan inte hålla på såhär längre. Ju mer saker vi människor försöker kontrollera, desto mer själviska blir vi. Och om vi fortsätter i den här takten, lär det inte finnas något vilt eller spontant kvar i den här världen om 50 år utan endast sönderstressade, robotliknande, miserabla människor som inte ens har tid i sitt schema för att gå och se på de inburade, nu bortglömda djurliken i burarna på det som en gång föreställt en Djurpark.
söndag 9 september 2012
Oförstånd. Oskuldsfullhet. Oskyldigt?
Oförstånd. Att inte veta bättre. Att inte förstå. Att på grund av bristfällig kännedom om ett ämne inte kunna förutse vad du kan orsaka genom ett visst handlande. Idag tänkte jag reflektera lite över oförstånd och vilka följder detta kan få.
I skolan har vi precis läst ut en bok vid namn "Att tro på Mr. Pip" skriven av Lloyd Jones. I denna roman finns många teman och ett av dessa är oförståndet, eller oskuldsfullheten om man så vill. Boken handlar om folket i en by på en ö i västra Stilla havet. Denna by är mycket liten och väldigt avskärmad då den har hamnat mitt i skottlinjen i ett ruskigt inbördeskrig och därför är satt i karantän. Detta, och även byns relativa självförsörjande under åren har gjort att invånarna har enorm kunskap inom sina områden men är helt som små barn nivåmässigt när det kommer till andra.
Under bokens gång får vi följa byns befolkning och hur deras kunskaper breddas då byns lilla skola får en ny lärare. Han heter Mr Watts och är den enda vite mannen på ön och i bokens begynnelse är han därför sedd som en mystisk varelse. Någon som man inte förstår sig på. Någon som är annorlunda och som inte ens vet de simplaste saker om överlevnad. Han är utskrattad och av vissa ganska ogillad då han lever med en av deras egna de haft stora förhoppningar på som krossats och då man är rädd för honom. Rädd då man inte vet någonting om honom.
Synen på Mr Watts förändras dock så sakteliga från och med att han axlar lärarrollen i den lilla skolan. Inte för att han blivit lärare, men för sättet han väljer att vara det på. Mr Watts ber alla i byn att komma och berätta om ett ämne de besitter stor kunskap inom. Han börjar också att läsa högt för barnen ur en roman från en helt annan tid, någon helt annan stans. På så sätt vidgar han dessa barns vyer och visar samtidigt för föräldrarna att han är villig att lära sig om deras värld, och att all kunskap är viktig. Genom utbytet får de också lärdom om varandra och det öppnas en acceptans och en förståelse. Detta sker särskilt i slutet av boken då Mr Watts går med på att berätta om sitt liv för rebellerna och alla andra som vill lyssna, och då använder sig av all den kunskap folk har förtäljt honom för att skapa en livsberättelse. Barnen har redan innan denna livsberättelse fått en helt ny värld och en bredd ingen annan i byn tidigare besuttit. Genom berättelsen lär de sig andra sätt att tänka och resonera och de märker att det inte är så stor skillnad mellan människor trots allt, även om de har en annan hudfärg eller kommer någon annan stans ifrån. I takt med att de kommer närmre huvudpersonen i berättelsen kommer de också närmre och närmre Mr Watts, och de börjar förstå mer och mer om honom och hans liv. För dessa får hans livsberättelse inte så stor betydelse, för de har redan hunnit lära känna honom via Mr Pip.
I romanen visas verkligen berättandets betydelse för bringandet av kunskap. Det är i berättandet Mr Watts får en chans att äntligen möta de människor i byn som så länge skrattat bakom hans rygg och få dom att förstå. Förstå att han värdesätter dom och vill ta del av deras lärdom, och också vem han är och hur han fungerar. Okunskap bildar fördomar och fördomar hat. Kunskap däremot, och speciellt delad kunskap, bildar gemenskap och närhet. Utvecklingen från okunskap till lärdom är mycket tydlig i denna bok på flera plan, och du kan också tydligt se, hur den förhåller sig till vetskapen och berättandet. Jag skulle kunna berätta om detta tema och vikten av berättande hela natten då det finns många fler aspekter, och även fler exempel på tillfällen då temat visas (När Daniel dör - okunskap pga att ingen har möjlighet att berätta, förvägrar lärdom då gemensam okunskap bidrar till närhet då alla vet lika mycket; Styrka. Också Matilda och hennes mammas relation kan tydligt kopplas hit samt mammans och Mr Watts.) men det ska jag inte göra så om ni vill veta mer får ni helt enkelt läsa boken. ;-)
Godnatt sålänge ALLA ni!
PS. Jag har nu 55 sidvisningar så Katarina jag hoppas för din skull ( och min ) att du stalkar min blogg för annars, bered dig på att döden dö....... :-P
DS.
I skolan har vi precis läst ut en bok vid namn "Att tro på Mr. Pip" skriven av Lloyd Jones. I denna roman finns många teman och ett av dessa är oförståndet, eller oskuldsfullheten om man så vill. Boken handlar om folket i en by på en ö i västra Stilla havet. Denna by är mycket liten och väldigt avskärmad då den har hamnat mitt i skottlinjen i ett ruskigt inbördeskrig och därför är satt i karantän. Detta, och även byns relativa självförsörjande under åren har gjort att invånarna har enorm kunskap inom sina områden men är helt som små barn nivåmässigt när det kommer till andra.
Under bokens gång får vi följa byns befolkning och hur deras kunskaper breddas då byns lilla skola får en ny lärare. Han heter Mr Watts och är den enda vite mannen på ön och i bokens begynnelse är han därför sedd som en mystisk varelse. Någon som man inte förstår sig på. Någon som är annorlunda och som inte ens vet de simplaste saker om överlevnad. Han är utskrattad och av vissa ganska ogillad då han lever med en av deras egna de haft stora förhoppningar på som krossats och då man är rädd för honom. Rädd då man inte vet någonting om honom.
Synen på Mr Watts förändras dock så sakteliga från och med att han axlar lärarrollen i den lilla skolan. Inte för att han blivit lärare, men för sättet han väljer att vara det på. Mr Watts ber alla i byn att komma och berätta om ett ämne de besitter stor kunskap inom. Han börjar också att läsa högt för barnen ur en roman från en helt annan tid, någon helt annan stans. På så sätt vidgar han dessa barns vyer och visar samtidigt för föräldrarna att han är villig att lära sig om deras värld, och att all kunskap är viktig. Genom utbytet får de också lärdom om varandra och det öppnas en acceptans och en förståelse. Detta sker särskilt i slutet av boken då Mr Watts går med på att berätta om sitt liv för rebellerna och alla andra som vill lyssna, och då använder sig av all den kunskap folk har förtäljt honom för att skapa en livsberättelse. Barnen har redan innan denna livsberättelse fått en helt ny värld och en bredd ingen annan i byn tidigare besuttit. Genom berättelsen lär de sig andra sätt att tänka och resonera och de märker att det inte är så stor skillnad mellan människor trots allt, även om de har en annan hudfärg eller kommer någon annan stans ifrån. I takt med att de kommer närmre huvudpersonen i berättelsen kommer de också närmre och närmre Mr Watts, och de börjar förstå mer och mer om honom och hans liv. För dessa får hans livsberättelse inte så stor betydelse, för de har redan hunnit lära känna honom via Mr Pip.
I romanen visas verkligen berättandets betydelse för bringandet av kunskap. Det är i berättandet Mr Watts får en chans att äntligen möta de människor i byn som så länge skrattat bakom hans rygg och få dom att förstå. Förstå att han värdesätter dom och vill ta del av deras lärdom, och också vem han är och hur han fungerar. Okunskap bildar fördomar och fördomar hat. Kunskap däremot, och speciellt delad kunskap, bildar gemenskap och närhet. Utvecklingen från okunskap till lärdom är mycket tydlig i denna bok på flera plan, och du kan också tydligt se, hur den förhåller sig till vetskapen och berättandet. Jag skulle kunna berätta om detta tema och vikten av berättande hela natten då det finns många fler aspekter, och även fler exempel på tillfällen då temat visas (När Daniel dör - okunskap pga att ingen har möjlighet att berätta, förvägrar lärdom då gemensam okunskap bidrar till närhet då alla vet lika mycket; Styrka. Också Matilda och hennes mammas relation kan tydligt kopplas hit samt mammans och Mr Watts.) men det ska jag inte göra så om ni vill veta mer får ni helt enkelt läsa boken. ;-)
Godnatt sålänge ALLA ni!
PS. Jag har nu 55 sidvisningar så Katarina jag hoppas för din skull ( och min ) att du stalkar min blogg för annars, bered dig på att döden dö....... :-P
DS.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)